Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Ödmjukt tacksam i väntan på trandansen!

Mars 2018Posted by Roland Fors Sun, March 18, 2018 22:11:14

Självklart har jag då och då annat i huvudet än bara mig själv och mina tre ultralopp jag ska springa även om denna blogg inte på något sätt tyder på det.

Därför måste det än en gång poängteras att denna bloggs syfte bara är att behandla mig och mina lopp samt gubbars beteende, fåglar och andra mer eller mindre viktiga frågor.smiley

Trots mycket starka åsikter om politik, samhällsfrågor och annat har jag valt att helt befria denna blogg från ställningstagande och åsikter. Det skapar bara onödiga diskussioner och får mitt springande, mina ultralopp och gubbars beteende och mina nyvunna vänner fåglarna, att hamna i skuggan, vilket de absolut inte får göra.smiley

Våren som jag trodde var i antågande, då jag skrev sist har åter tagit paus. Ja, vintern är så jäkla segdragen att inte ens tranorna har kommit till Hornborgarsjön. Bara ett fåtal tranor har hittills setts där. Förra året den 18 mars räknande man in 3680 tranor och flest tranor var det den 3 april 2014 med 23000 dansande tranor. Jag har varit där vid Hornborgarsjön ett par gånger och sett detta fantastiska skådespel, tidigt i ottan, då tranorna kommer svävande ner i tusental, dels för att äta, dels för att dansa. Ser inte precis ut som på bilden ovan för vi publik eller fågelskådare eller vad man nu ska kalla oss måste hålla oss på ett mycket långt avstånd till tranorna. Bilden blir kanske verklighet i framtiden men då är fåglarna antagligen stadsduvor.smiley

Av de planerade över 10 milen jag skulle springa denna vecka blev det bara 86 km. Skyller lite på vintern men borde ändå klarat 10 mil. Jag sprang dock en mil runt Dagstorpssjön i går, lördag på bästa tid sedan tidig höst 2016, vilket jag är mycket glad för. Det visar att jag fortfarande har en ok springförmåga trots gubbaknän (artros) och trots att jag är en jäkligt "slow starter" och även "slow continuer" (även om det inte heter så). I dag söndag sprang jag 14 km på asfalt i ett avslappnat och andningsskönt tempo. Jag har inte spelat badminton denna vecka men har kört ett simpass på en knapp timme. Jag har rott i källargymmet i ca en och en halv timme. Kvaliteten på springandet har varit klart godkänt med både backträning, intervall och träning i att springa i snö och på is. Det sistnämnda kunde ju ses i en liten selfiefilm i förra inlägget.

Avslutar inlägget ödmjukt och tacksamt över att min tumör som opererades bort för ett drygt halvår sedan var godartad och att jag nu springer som bara faan igen med gubbamått mätt. TACK! Ja vem tackar jag egentligen. Jag tror ju inte på någon Gud. Jag tror inte heller på ödet utan att allt som sker är en slump. Ska jag tacka läkarvården? Ja självfallet och även mig själv som hade tron på att jag skulle bli bra och kunna springa igen. För vad är det man säger:

På tal om våren och vår väntan på den, så varför inte en länk till en mycket gammal låt ”Öppna ditt fönster släpp in lite sol, glöm den snö som föll i fjol…” med Ulla Billquist från 1944. Hon sjöng glada visor och var den tidens firade stjärna men var djupt olycklig, ja så olycklig att hon tog sitt liv 1946. Det är så tragiskt att människor ska må så dåligt att man inte orkar leva, så Ulla Billquists låt får vara en hyllning till alla som mår dåligt och kämpar i tysthet: Fortsätt att kämpa för en dag så vänder det och fönstret till det goda livet öppnas åter. Ja, jag vet och jag vet också att t ex enhjulscykla, som jag har gjort från Haparanda till Ystad bara är "peanuts" i förhållande till att kämpa och kämpa i dag efter dag mot psykiskt illamående. Ni som gör det är mina HJÄLTAR!