Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Allt var inte bättre förr, vårdagjämning och "You only live once"

Mars 2018Posted by Roland Fors Wed, March 21, 2018 13:26:10

Så har man då åter fått den. Deklarationen, som de flesta numera bara kan godkänna med bankid på nätet och sen är det klart. Annat var det förr då man slet sitt hår i förtvivlan över att man inte riktigt förstod alla jäkla uppgifter som skulle lämnas och var man skulle skriva in dem. Hade man sålt aktier eller en lägenhet eller hus eller haft någon verksamhet som krävde en bilaga, ja då var man sömnlös innan allt var klart (nu överdrev jag igen).smiley

Men det var lite mer komplicerat än i dag det var det absolut. Jag jobbade i slutet på 60-talet och i början på 70-talet på Länsstyrelsen i Kalmar som dataoperatör. Då fanns inte Skatteverket utan det var Länsstyrelserna som hade hand om skatter, deklarationer och utskick av dem. Vi jobbade treskift under flera månader för att läsa in alla uppgifter från kort till band, som sedan skulle sorteras och därefter printade vi ut deklarationerna för att därefter kuvertera dem i en maskin, som alltid strulade. I Kalmar hanterade vi även Kronobergs Läns och Gotlands läns personuppgifter. Datamaskinen som vi då använde hette Saab D21 och var en svensktillverkad jättesak som väl upptog en yta som en halv tennisplan och egentligen inte var mer utvecklad än den enklaste miniräknaren vid samma tidpunkt.

Så allt var verkligen inte bättre förr även om vi, i alla fall en del av oss ”gamlingar”, påstår det ganska ofta. Sedan finns det ju många som tror på återfödelse och reinkarnation förstås och hoppas på ett bättre eller ett bra liv i nästa liv. Fast den tron har inte jag. Så ingen återuppståndelse vare sig som ängel, krokodil, vitsippa, nyckelpiga eller annat. Även om den gamla James Bondfilmen "You only live twice" säger något annat.smiley

På tal om krokodiler, så gillade, min älskade storebror som inte längre finns att ligga under min säng då jag var 2 – 3 år och låtsas att han var en krokodil. Jag blev alltid rädd, så därför vill jag verkligen inte behöva leva som en sådan. Så varför inte en länk till Elton John och hans låt Crocodile rock. En låt som väl är lika odödlig som krokodilerna, som ju är ett urtidsdjur, som funnits i miljoner år.

Visst ja, den här bloggen skulle ju vara fri från både politiska, religions och samhälleliga åsikter och ställningstaganden, så förlåt så ”himla” mycket denna vårdagjämningsdag den 21 mars. Lika mycket natt som dag över hela världen var man än befinner sig.

För även om termometern inte visar på vår (var minus 10 här i Höör kl sex i morse), så är den snart här och det är dags att säga adjö till vintern med en länk till den underbara låten "Time to say goodbye med Andrea Bocelli och Sara Brightman" som ju ofta spelas på begravningar. Så och på min käre fars, som skulle fyllt 102 år i morgon den 22 mars. Så med den låten kan vi väl begrava vintern och minnas alla kära som inte längre finns.

Och så sist men inte minst det viktigaste, mitt spring, mitt mående.smiley

I måndags
då jag vaknade kände jag mig fullständigt ur form och ställde direkt in alla fysiska uteaktiviteter och ägnade mig bara åt städ och ett avloppsstopp.

I går tisdag i nyfallen pudersnö och minus fem grader i gnistrande sol sprang jag en tvåmilatur runt Dagstorpssjön (två varv) långt innan lunch. Kändes först mycket tungt i steget men allt efter jag sprang så värmde solstrålarna mer och mer och mina steg kändes då också lättare.

I dag onsdag har jag kutat 7 km i mycket långsamt tempo, ja det kan kanske inte bli långsammare än att gå egentligen? Men har jäkligt ont i knäna tyvärr, så bara att gå upp och ner mellan våra våningar i huset känns verkligen. Jag får nog ge sjutton i några längre rundor resten av veckan. Ska på måndag har jag planerat, springa halva Simris Alg Ultra, så då måste jag vara hyfsat bra i knäna. Vill verkligen inte behöva ta kortisonsprutor, som jag gjorde förr. Hjälper ofta på kort sikt men försämrar på lång sikt.

Tyvärr har jag misslyckats totalt med att gå ner i vikt, vilket är oerhört betydelsefullt inte bara för de stackars ömmande knäna (mycket bättre än kortisonsprutor) utan också mentalt av att känna sig lätt som en fjäder. Men det är aldrig för sent, så måste försöka att inte dra i mig så mycket godsaker som ju egentligen blir ”ondsaker” men vad faan, "You only live once" (i a f jag så varför skjuta upp allt gott?).smiley

Börjar nästan känna mig lite velig och som en riktig "skjuter upp det till i morgon gubbe" och inte heller så målmedveten men så är det alltid innan det drar ihop sig till spring/utmaning. Ett spring som nu bara är tre veckor bort. Puh, nu börjar ju misslyckandeångesten redan komma. För är det något som skrämmer mig mer än något annat så är det att misslyckas, trots den gamle avlidne prästen Ingemar Simonssons ord: Det är en mänsklig rättighet att få misslyckas. Ja jag vet att jag skrivit det i ett tidigare inlägg men får ta fram orden igen för nu kan jag behöva dem.smiley