Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

"Upp som en sol och ned som en pannkaka"

September 2017Posted by Roland Fors Sun, September 24, 2017 11:54:12

Att bära sig dumt åt, är en mening jag känner väl. För jag handlar många gånger utan att tänka innan och det får så klart konsekvenser då och då.

Efter att i lördags morse ha varit vid Vaxsjön och gått 3 km medan frun sprang redan kl halv nio på lördagsmorgonen ”morgonstund har guld i mund”, som ni vet, kände jag mig i ganska bra form i a f psykiskt. Natten hade varit hyfsad och efter en välsmakande förmiddagsfrukost satte jag mig vid datorn och ”lekte” lite med filmskapande. Jag har nu i min rehabperiod mycket tid att göra av med som jag innan när jag var helt frisk var ute och sprang, cyklade, enhjulscyklade och paddlade men också skötte trädgård, hus och hem och alla tänkbara hushållssysslor, vilka jag nu inte kan/får göra. Efter att ha suttit vid datorn en stund gick jag då och då och tittade ut genom våra balkongfönster på andra våningen. Inte för att jag var nyfiken på världen utanför utan för att se så att inte en skock skator intog vår gräsmatta på framsidan och hackade sönder den på nolltid i sin jakt på larver. Varje höst så lyckas de slita upp vår gräsmatta så till den grad att den inte återhämtar sig förrän till juli året efter. I vanliga fall bryr vi oss inte men då vår jakt efter ett bra boende i Ystad just nu är är intensivt så kan det bli så att vårt hus ska säljas omgående och då vill vi ju helst att vår gräsmatta på framsidan ska vara en gräsmatta fullt ut och inte bara en tova här och där.

Då jag vid lunchtid tittade ut satt det en skock skator och slet upp gräset. Jag ska då gå ut på balkongen för att skrämma bort dem men får inte upp balkongdörren, som ibland sväller. Jag får då lyfta den med all kraft i handtaget uppåt. Då jag gör detta går det som elektriska stötar genom ryggen, axlarna, nacken och där jag opererats och då först inser jag: vad är det jag gör? Jag får ju bara lyfta högst 2 kg i mer än en månad till. Jag känner att ryggen plötsligt är annorlunda, värker mer och min ångest väller över mig och mina tankar är: har jag förstört nerverna där tumören satt? De nerver som tumören tryckte på.

I ren ångest och desperation bestämmer jag mig för att gå en lång promenad i rask takt för att utvärdera. Det blir ett varv runt Dagstorpssjön (10 km). I början kände jag mycket smärta och värk i rygg, axlar, armar, bröst men allt eftersom kilometerna avverkades kändes det i alla fall lite bättre. Men sen var jag slut i både kropp o själ. Resten av lördagen gjorde jag ingenting, då jag kände stor psykisk rädsla för att jag förstört något efter operationen. Jag somnade sent på natten av ren utmattning efter att ha läst en bok om flyktingmottagandet i Malmö efter andra världskrigets slut.

När jag vaknar vid fem på söndagsmorgonen känner jag mig ungefär som jag varit ute och sprungit 6 – 7 mil dagen innan. Lite utbränd och konstigt trött men också som att jag har träningsvärk. Jag går en lugn promenad på 3 km på söndagsmorgonen och en ca 4 km lugn promenad på eftermiddagen denna fantastiska sensommardag den 24 september. Givetvis tränar jag snälla träningsrörelser av nacke, axlar, rygg, armar, ben i hemmet med endast kroppen själv som redskap. Men att tro att jag som Zlatan kan komma igen mycket tidigare än vad läkarexpertisen säger är nog ganska befängt, snart 70 som jag är. Men visst är jag en överlevare med hög målsättning att komma igen och springa och cykla enhjuling långt igen.

Ja upp som en sol och ned som en pannkaka är ju något som jag känner väl, så det är inget som är speciellt ovanligt för mig för är det något jag är mästare på så är det "ups and downs" men inte att skrämma bort skatorsmiley.