Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Generalrepetitionen gick åt helvete, så nu är jag rädd inför lördag

April 2018Posted by Roland Fors Mon, April 09, 2018 07:06:48

Om en generalrepetition går åt helvete så blir premiären lyckad sägs det och det är mitt hopp inför lördag med Simris Alg Ultra 62 km och maxtid 9 timmar, vilket behövs!

Var och sprang den andra hälften av Simris Alg Ultra i går, söndag den 8 april i fantastiskt vårväder. Dock var mitt springande tyvärr inte lika fantastiskt. Jag körde först bil till Christinehofs slott från Höör. Hade cykel med mig som jag cyklade till Brösarp med ca (10 km). Därefter gick jag någon kilometer och började sedan springa vid Bengtemölla som är en halvaloppetkontroll. Jag lyckades där med konststycket att direkt springa fel så det blev en rejäl omväg på någon km till Brösarps station, som med rätt väg bara är 800 m bort. Jag hann inte mer än lämna stationen förrän det började göra ont i höger lårs baksida. Rejält ont. Jag fick springa med kortare steg och långsammare än jag tänkt. Då och då blev det lite bättre men jag kände av det ända fram till målet i Christinehofs slott ca 3 mil och nästan fem timmar efter starten i Bengtemölla. Men det ska sägas att jag hade ganska svårt att hitta genom naturreservaten Kumlan och Drakamöllan, så där la jag nog en halvtimme i söktid.När jag hittade Skåneleden efter Drakamöllans naturreservat ca 13 km från Bengtemölla, så var det dock inga svårigheter att ta sig fram rätt väg. Men Brösarps norra backar kan knäcka vem som helst. De var oerhört tuffa. Jag hade stavar med mig och de var en god hjälp där och även den sista halvmilen som jag tyckte var väldigt tuff att springa på en smal stig upp och ner. Övrig del av banan så var stavarna dock bara till besvär. Får se hur jag ska göra på lördag med stavar.

Som det känns i dag med värk i ryggen, ont i höger lårs baksida och med många krampanfall i höger vad sedan jag kom hem så inser jag att det blir oerhört tufft att klara loppet för mig. Jag ska dock göra allt jag kan och det jag då inte behöver göra är att vara stigfinnare, vilket kräver mycket resurser.

Så inte är jag trygg med att ha sprungit/tagit mig fram hela banan för de svåra och tuffa partierna finns nu i mitt huvud som "svårsprunget". Sträckan från Vik till Stenshuvud i sand på stranden. Klättringen från havet upp till Österrike. Backaleden från Haväng till Bengtemölla. Naturreservaten Kumlan och Drakamöllan, Brösarps Norra backar samt de sista kilometrarna på smal och svårsprungen stig upp och ner. Sedan får vi hoppas att all jäkla snö som finns här och där smälter bort till lördag.Idag är jag trött och lite utbränd både psykiskt och fysiskt, vilket jag verkligen inte var då jag sprang den första hälften mellan Simrishamn och Brösarp. För den halvan kändes betydligt lättare än den andra halvan.

Nog om det, nu lägger jag ner springandet för denna veckan och försöker samla kraft till lördag. Har inte heller tid att göra några fysiska aktiviteter, då jag har så mycket annat att göra som faktiskt är viktigare än mitt spring. Fast frågan är: "finns det något som är viktigare än mitt spring"?smiley

På söndag den 15 april kommer en redovisning hur det gick. Ett misslyckande av att inte ha klarat loppet inom tidsramen skulle vara svårt att bära och skriva om men är det något jag är så är det ärlig. Klarar jag det inte så står det här på söndag. Måste inse att det kan bli så men vill ändå inte inse det. Nej för helvete, inte kasta yxan i sjön utan nu blir det att peppa sig själv med positiva målbilder och krigarmusik.

Lyssnar bl a på Roger Pontares "Vindarna viskar mitt namn", (länk här), som är en kampvisa med bl a orden: "jag ser yxan i krigarens hand". M a o inte sjön.smileyMen kommande dagar till start blir en tid i ångest då jag svävar mellan seger (att komma i mål under tidsgränsen 9 timmar) och totalt fiasko att repet dras och jag kommer till målet transporterad dit av arrangörerna, som en jäkla stor förlorare. USCH vad kan vara värre?