Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

I DID IT, med minsta möjliga marginal! JIPPI!

April 2018Posted by Roland Fors Sun, April 15, 2018 07:21:53

I DID IT! Med 2 och en halv minuters marginal gick jag i mål vid Christinehofs slott kl 18.57.24 efter 8 timmar, 57 minuter och 24 sekunders tuff kamp från Simrishamn (62 km). Jag gick i mål som nummer 125 och så klart som siste man. Länk till resultat här. Men det var ju några som kastade in handduken under loppet förstås (bröt). Det var verkligen en kamp från start till mål med tuffa tidkontroller, som gjorde att jag inte kunde ta igen mig utan bara fylla på med vätska och energi och sedan iväg. Blev så stressigt med klädbyte i Bengtemölla (halva) att jag slängde ner tröjan med nummerlappen i dropbagen, så resterande hälft sprang jag utan nummerlapp, vilket jag själv inte upptäckte förrän tidkontrollen Vantalängan 10 km före mål. Men det löste sig ändå.

Jag sprang med mina halvterrängs Asicsskor, vilket var ett bra val. Inga problem, inga skavsår, inga blåsor. Min rygga var full med dricka och även stavar, då jag inte använde dem. Den var i tyngsta laget för jag kände av ryggen. Stavarna var dock till suverän hjälp för mig mellan Haväng och Bengtemölla (5 km) samt från Brösarps backar till mål (ca 14 km). Så stavarna ska med i kommande lopp, det är då säkert.

På bilden har jag precis kommit i mål och får medalj plus även en spettekage och en stor kram av Gael Joly, tävlingsarrangören, som sett till att dagen blev en riktigt bra springdag. Arrangemanget var toppenbra! Jag håller mina stavar i ett V, segertecket, VICTORY! Jag kände mig som den störste segraren även att jag kom i mål sist. Så här är en länk till låten jag nynnar på i dag: We are the champions med Queen, vilken så klart får vara en salut till alla som sprang Simris Alg Ultra i går.

På bilden nedan kan man se mig då jag för drygt 7 månader sedan precis efter min ryggradsoperation (bortoperation av tumör) ligger i sjukhussängen fullständigt utslagen med morfin som dropp. Jag kunde inte röra mig utan hjälp. Jag hade en lång rehab framför mig med stränga order om att inte lyfta något (t ex matkasse) på två månader, inte cykla på tre och inte springa på fyra. Men det ska sägas, tumören var godartad, vilket analysen av den efter operationen visade. Den hade dock klämt på nerver och gett mig mycket obehag och värk i både rygg, mage och ljumske. Att springa några längre sträckor var då omöjligt. Så efter rehabiliteringen är jag lika frisk och kry som innan tumören dök upp. Måste skänka Lunds Sjukhus och neurologen och den opererande läkaren dr Christian Brandt en tacksamhetens tanke för den fina professionella vård jag fick, Tack!
Det var då jag bestämde mig för att först försöka klara Simris Alg Ultra i april, vilket nu är gjort och som jag är oerhört stolt över samt också försöka mig på Swedish Alpine Ultra i juli och Kullamannen Ultra i november. Om de loppen ägnar jag ingen tanke idag, mör och lite illamående som jag är just nu i skrivande stund kl 07.20. Så denna söndag den 15 april kommer att gå i lättjans och återhämtningens tecken samt glädjen över att ha klarat mål 1.

Jag var och är oerhört nöjd och glad och visst kom det tårar då jag såg målet och att min kära hustru stod där. Nu får hon i alla fall lugnt i några månader, för nu är det inget fokus på något lopp förrän det närmar sig juli. Fast visst sjutton finns fokuset på nästa ultra redan nu i mitt huvud så klart. Men det märks inte utåt förrän i slutet på juni eller i alla fall inte under april.smiley

Så på onsdag den 18 april börjar träningen mot Swedish Alpine Ultra och då med massor av back- och ojämn markträning. För om jag ska ha en chans så måste träningen bli mer kvalitativ och tuffare. Den mentala träningen måste också intensifieras så att jag åter igen kan se hela startfältet försvinna iväg utan att förivra mig. Jag menar så att jag tar mig fram i ett tempo som jag kan klara och som kan ge mig en möjlighet att komma i mål i Abisko efter 107 km, innan målet stänger efter 24 timmar. På bilden nedan kan ni se när hela startfältet i Simris Alg Ultra lämnar mig långt bakom redan efter ett par km. Det är sådant jag måste klara mentalt och att vara beredd på att springa solo från start till mål. Men och det är viktigt att tillägga: jag slår mig inte för bröstet för jag är medveten om att vad som helst kan hända när som helst. Man skadar sig, man går in i väggen, man blir sjuk, man springer vilse osv.

Att ha klarat Simris Alg Ultra förändrar inget. Jag har bara nått ett delmål. Mina två återstående ultralopp måste också klaras för inget är klart förrän sista steget över den sista mållinjen är taget.smiley