Den patetiske gubbens utmaningar 2019

Den patetiske gubbens utmaningar 2019

The same procedure as last year (tre ultror) + lite andra fysiska aktiviteter

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 2017, började jag få ont i bröst och rygg. Så i stället för att springa 30 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör i ryggraden". Den opererades bort i aug 2017. Jag satte då som mål att klara tre ultror under 2018. Simris Alg Ultra 63 km klarades av med minsta möjliga mariginal (3 min). Swedish Alpine Ultra Nikkaluokta - Abisko 107 km fick ställas in på plats p g a en inflammation i hälen. Kullamannen Ultra 161 km, Sveriges tuffaste ultra fick stigas av efter 10 mil i Mölle p g a svåra smärtor i vä knä. Jag bröt med stolthet men också i hopp om att det kommer fler chanser. Så oavsett fysiska krämpor ska jag försöka även i år 2019.

Nytt år och exakt 10 år sedan min bäste vän Christer dog

Januari 2019Posted by Roland Fors Tue, January 01, 2019 12:49:57

Så skriver vi då år 2019. Mitt nyårslöfte är att jag inte ska gnälla så mycket över mina fysiska skador, även om de hindrar mig från att göra det som är min bästa medicin för glädje och hälsa, nämligen att springa. Jag har dock varit ute och kutat redan strax efter kl nio denna första dag på år 2019 i ett för dagen väldigt blåsigt Ystad. Det blev ca 10 km i ett ganska makligt tempo. Men det är en bra början på det nya året, i alla fall mentalt.

Idag ska jag dock inte skriva så mycket mer om mig själv utan i stället skriver jag om min bäste vän Christer som för exakt tio år sedan på Nyårsdagens kväll klockan åtta somnade in för gott. Han hade då kämpat i nästan ett år mot sin cancer, som spred sig från lungor ut i hela kroppen. Nedan är några minnesord jag skrev redan för nio år sedan, då han hade varit död i ett år. Texten (lite förändrad dock) är införd i boken ”Betydelsefulla möten” för jag ville så gärna hedra min bäste vän och att andra skulle få läsa lite om honom för vi lever och så dör vi och bara efter något år eller så, är vi väldigt glömda av de flesta utom våra närmaste. Om vi inte varit kändisar eller på något sätt gjort oss ett namn för den breda massan förstås.

Minnesord över min vän Christer Persson, som dog den 1 januari 2009
Du kom farande med din tidningsväska över axeln, på en blå cykel och din vita kalufs blåste i vinden. Du var söndagsförsäljare för DN. Du bodde inte alls i samma kvarter som jag. Men vi lärde känna varandra och de flesta söndagar, då du sålt alla dina tidningar, stannade du kvar och spelade fotboll med oss i kvarteret. Du var en Nacka Skoglund (den tidens Zlatan). Du kunde göra det mesta med en boll. Du vara bara bäst!

När vi var 11 år hamnade vi i samma klass i skolan på det som då hette Kalmar Högre Allmänna Läroverk. Det var en institution, som då var fyllt av fördomar och konservatism och som satte de bättre bemedlade föräldrarnas barn i första rummet. Vi var arbetarbarn och då vi förstod att vi inte var riktigt lika mycket värda, i en del lärares ögon, gjorde vi uppror. Vi bröt mot alla regler och gav sjutton i skolan. Du slutade innan realexamen och gav dig ut på sjön, blev kock, sedan plåtslagare och svetsare. Till slut utbildade du dig till psykolog vid Universitetet i Göteborg.

Vårt första möte inträffade för 60 år sedan och vi höll alltid kontakten. Jag blev dataoperatör, programmerare, utredare och till slut utbildade jag mig till grundskollärare. Hela tiden fanns vi där för varandra. Inte fysiskt nära alltid men via telefon. Ibland kunde det dock gå en lång tid mellan våra samtal men sedan bara fanns vi där igen som om tiden stått helt stilla.

För mig har du har betytt oerhört mycket. Din livserfarenhet, din allmänbildning och dina kunskaper, har fått mig att se på saker med helt andra ögon. En dag (den 25 janauari 2008) ringde du och berättade att den lungröntgen du gjort några veckor tidigare visade på en tumör. Du som tjatat på mig att vi skulle göra en cykelsemester tillsammans runt hela Sverige, något som jag hade skjutit på för andra projekt. Du älskade att cykla och körde ofta långa distanser på din racer. Jag lovade dig att om jag så skulle köra dig runt på en tandem så skulle den bli av.

Året 2008 gick, du kämpade mellan hopp och förtvivlan och du blev bara sämre. Du fick så mycket kortison så hälsenorna höll inte. Du fick till slut sitta i rullstol. På hösten köpte jag en fyrhjuling för att visa dig att jag inte gett upp våra planer på en cykelsemester genom hela Sverige. Innerst inne visste vi båda att den aldrig skulle bli av, så du satte upp ett annat mål. Du gav dig sjutton på att du skulle leva en bit in på 2009. Och det klarade du med 20 timmars marginal!

Nu har som sagt tio år gått och jag har tänkt på dig om inte varje dag, så i alla fall varje vecka. Jag har verkligen saknat våra samtal om allt, framför allt om mänskligt beteende, psykisk ohälsa, missbruk och en rättvis fördelningspolitik. Något som vi båda alltid sett som mycket viktig för att alla ska må bra och ingen ska behöva känna sig utanför.

Du Christer, Du vän, ha det fortsatt bra i Nangiala så ses vi där en dag, och fortsätter uppleva äventyr och kämpa mot orättvisor och för alla människors lika värde, precis som Jonathan och Skorpan i Bröderna Lejonhjärta, Jag tror också att du där i Nangiala är omsvärmad av kvinnor för alla gillade dig och när du och jag var ute tillsammans i unga år så var det alltid du som vann den vackraste tjejens hjärta.Bilden på portalen till det som när vi gick där i början på 60-talet, hette Kalmar Högre Allmänna Läroverk men som numera heter Stagneliusskolan, får avsluta detta minnesporträtt av dig, min vän Christer. För ända fram till ingången, där det står ”Sanningen skall göra eder fria” körde vi in med bil en dag ett par månader innan du somnade in för alltid. Där gick vi ut och drog ner byxorna och vände våra bara ändar riktade in mot skolan. Det var då nästan 50 år sedan vi slutade där men ändå kände vi fortfarande ett förakt mot den gamla skolformen och vissa läroverksadjunkters (en titel många av lärarna då hade) människosyn där titlar och pengar var ett mått man mätte människor i. Vi spottade och spydde också ur oss några namn på några av våra gamla lärare och plågoandar vi hade haft innan vi körde där ifrån som i ett slags ”jävla där fick ni-triumf”. Att jag sedan utbildade mig till lärare och du, Christer till psykolog var nog egentligen bara ett slags svar och konsekvens av vår tid på det gamla konservativa och förlegade Kalmar Högre Allmänna Läroverk.