Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Att slösa energi och/eller vara en "energitjuv"!

September 2017Posted by Roland Fors Thu, September 28, 2017 09:14:01

Att jag har en blogg som dagbok är kanske lite skrattretande och minst sagt patetiskt för de flesta men då jag inte vill vara som många andra gubbar, som självömkar, gnäller och gör sig själva till det enda samtalsämnet i hemmet, har jag den. Jag kan skriva av mig lite här om hur jag känner, mina framtida mål och i och med det behöver jag inte ta upp allt med frun och vara hennes ”energitjuv”. För det ska gudarna veta att det är många män och inte bara gubbar som är stora energitjuvar i hemmet, fast de flesta är inte ens medvetna om det. Förresten så är energitjuvar inte bara män och de härjar inte bara i hemmet. Man kan möta dem på jobbet, de kan finnas i släkten och i bekantskapskretsen. Det alla energitjuvar har gemensamt är dock att det de säger tycker de är det viktigaste och de lyssnar sällan på andra. Talar någon annan i deras närhet om något de inte känner till så gör de allt för att byta samtalsämne för att sätta sig själva i fokus igen. Men vad göra om man träffar på en sådan. Prata med dem och få dem att förstå och hjälper inte det så får man hålla sig undan dem. Själv har jag väl tyvärr tidvis varit lite av en energitjuv med fullt fokus på mina projekt och utmaningar. Blir jag numera lite för fokuserad på mig själv så säger frun: nu är du en energitjuv” och det hjälper direkt. Men det ska gudarna veta att en vecka innan min operation och två veckor efter så var jag en självömkande, gnällig energitjuv men nu är det mycket bättre. Nog om fullt fokus på mig själv och energitjuvar och i stället till träning.

I måndags den 25:e, en härlig sensommardag blev det en förmiddagsvandring i Långstorpsslingan, ett 10 km ganska tufft terrängspår. Jag gick då med stavar och fick sedan en jäkla träningsvärk i axlar och nacke. Är inte van att använda stavar men inser nu allt mer dess betydelse för träning av överkroppen. Jag gick även senare på dagen runt Vaxsjön ett varv (3 km) när frun som vanligt sprang sina två.

Tisdagen bjöd också på ett fint väder, dock inte så fint som måndagens. Det blev ett gåpass på förmiddagen i ett 5 km långt motionsspår runt Orups rehabiliteringssjukhus (ganska passande eller hur) och ett gåpass på eftermiddagen på 3 km, runt Vaxsjön.

I går onsdag gick jag Långstorpsslingans 10 km med stavar igen, vilket sannerligen är en bra och hård träning, som suger musten ur mig. Jag hoppas och tror inte den träningen förstör min ännu mycket känsliga rygg men visst känner jag av passet i rygg, axlar och nacke efteråt. När jag avverkat 10 km så är jag trött, mycket trött. Men jag har mycket överskottsenergi nu som måste ut på något sätt och långa gåpass är det enda jag får slösa energi på. Slösar jag ingen energi så går jag upp i vikt direkt, då jag gärna äter. Att gå upp i vikt och vara överviktig är detsamma som att ge kroppen stryk (ryggen nu efter operationen och mina diskbråck samt mina atrosknän) så det gäller att ha kaloribalans. Inte äta för mycket och motionera desto mer, vilket inte alltid är så lätt för mig med i grunden en problematik att aldrig hur mycket jag än äter, känna mig riktigt mätt.

I dag torsdag gick jag bara en 5 km-runda på morgonen, då jag kände att ryggen stramade väldigt mycket när jag steg upp. Så nu ska det bli lite lugnare gång kommande dagar.

Utöver alla gå-pass som redovisats så har jag självklart även ägnat mig åt mjuka kroppsegna rörelser. Jag känner att det går framåt men att det fortfarande är en lång väg (många mil att vandra) innan jag är färdigrehabiliterad och kan jobba och springa igen. Men o vad jag längtar till cykeln om två månader och första springstegen vid juletid. Vilken julklapp "the best ever". Men enhjulingen får nog stå ända till våren.