Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Det är i huvudet det sitter om man ska klara en ultra eller inte!

Maj 2018Posted by Roland Fors Sun, May 20, 2018 06:06:37

I dag är det stora "visningsdagen" så om några timmar flyr vi vårt hem till vårt nya hem i Ystad för då kommer 22 familjer eller par till vårt hus för att syna och bedöma om det är något för dem. Det är ett 70 år gammalt hus men charmigt och unikt med sin stora lummiga tomt och hänförande utsikt över Höör. På detta vårt hem i nära 25 år har all fokus lagts den sista månaden sedan jag sprang Simris Alg Ultra och den träning som skett sedan dess är väldigt liten. Men som jag alltid säger: det mesta sitter i huvudet och inte i benen då det gäller att springa ultralopp. Men givetvis är det lättare att springa långt ju mer man tränat.

Men och det ska sägas: jag har nästan två månader på mig till Swedish Alpine Ultra och även om jag inte är till 100% tränad i benen så är jag det mentalt sedan massor av år. Jag har förmågan att glädjas och tycka det är roligt även om det gör ont och jag vet att jag är sist och långt efter den näst siste. Jag känner en oerhörd stolthet över mig själv att jag tar mig an så tuffa utmaningar trots att jag nästa gång fyller 70.

Min stolthet över att klara utmaningarna är stor och då jag går i mål är jag mycket lycklig med tårar som rinner ner för kinderna. Tårar av glädje över att ha gjort något bra i stället för det dåliga jag tyvärr gjorde tidigare i livet. Inga stora saker men tillräckligt stora saker för att minnas dem och önskan av att ha dem ogjorda, då de innebar bekymmer och ledsamhet för nära och kära, som inte längre finns. Det var bl a på den tiden på 60-talet då jag gillade Animals, så varför inte en länk till deras ”House of the rising sun”. För idag denna visningssöndag är verkligen vårt hus inbäddat i underbar sommarsol med rhododendron och syrenbusar som står i blom och på marken har jordgubbsplantorna fått vita blommor. Vita blommor har också en av de blommor fått, som jag tycker mest om efter rosor, nämligen liljekonvaljen. Men det är mer som blommar i trädgården och med solens och våra alla stolta björkar och fruktträds underliggande skugga har man alla möjligheter att välja sol eller svalka denna näst sista söndag i maj innan den sista som alltid är "MORS DAG" och Elitloppet på Solvalla.

Hur som helst så har veckans träning bara varit: en badmintonmatch, som jag förlorade med minsta möjliga marginal (selfiefilm kan ses här), ett simpass och två löpmil i terräng. Löpmilen skedde i den av mig många gånger tidigare nämnda Långstorpsrundan på mycket bra tider. För då jag inte springer ofta och långt får jag försöka pressa mig, vilket också gör en jäkla nytta för framtiden.

Men vad mygg vi har redan i våra skogar här nere i Skåne, hur ska det bli då man ska springa Swedish Alpine Ultra? Ja mycket myggolja och nät för huvudet är ett måste. Så varför inte en repris på en bild som jag hade i ett tidigare inlägg.smiley

Så träningen i veckan har varit minimal och då husförsäljnings- och flyttprocessen lär fortsätta den närmaste månaden så är jag lite bekymrad över min träning. Men får ändå luta mig tillbaka i vetskapen om att jag har en hyfsad grundträning och att det inte bara sitter i benen utan mest i huvudet om man ska klara en ultra eller inte.smiley