Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Fånigt som bara den men sant!

Oktober 2017Posted by Roland Fors Sun, October 01, 2017 09:32:08
Vad har Roald Amundsen norrmannen som var den förste att beträda Sydpolen den 14 dec 1911 och jag Roland Fors gemensamt förutom förnamnens likhet och skägg? Jo vi var båda först. Han att ta sig till Sydpolen och jag att enhjula mig hela vägen mellan Haparanda och Ystad. Hans väg var dock inte jämn och fin asfalt som min utan is och ännu mer is men lika fullt så var vi båda först. Vilken fånig jämförelse kan tyckas och det har du som eventuellt läser detta rätt i men då jag gick på Kalmar Högre Allmäna Läroverk på 60-talet så var jag helt såld på äventyrare och upptäcktsresande så jag skrev som 12-åring en uppsats om Roald Amundsens Sydpolsfärd. Sedan dess har jag läst och tittat på dokumentärer om massor av mänskliga utmaningar och bedrifter och det har så klart färgat av sig på mig så att min vilja att göra egna bedrifter varit stor och inte har åldern förminskat mina drömmar om framtida utmaningar. För det ska gudarna veta att det är bara skalet som har åldrats, för inom mig är jag samme pojke som då. Utmaningar och strapatser med enbart muskelkraft är bara helt underbara att göra.

Men varför skriver jag om detta den första oktober 2017? Jo av den enkla anledningen att jag varit i Oslo i ett par dagar med frun som skulle åka dit i tjänsten och att jag då följde med. Självklart var jag på Frammuseet. Båten som tog Amundsen och hans manskap ner till Antarktis där han byggde baslägret Framheim, som blev hans startpunkt för den sista färden mot Sydpolen. Den sista färden över is och berg som företogs med hjälp av hundspann och som startade den 20 okt 1911 och slutade med att han placerade den norska flaggan på Sydpolen den 14 dec 1911, knappt två månader senare. Så därför har hans bedrift åter aktualiserats mig. En bedrift som nästan tog två år (från och hem till Norge) mot mina 23 dagar på enhjuling från Haparanda - Ystad sommaren 2006. Det var mitt andra försök. 2005 fick jag bryta p g a diskbråck i Hörnefors ca 50 mil söder om Haparanda. Men skam den som ger sig så sommaren 2006 gjorde jag därför ett nytt och då lyckat försök! På hemsidan www.roland.fors.se finns tidningsartiklar och här är ett TV-inslag från den färden.

Så varför inte göra ett litet bildcollage med den store äventyraren och forskaren Roald Amundsen och den lille "smått fånige" utmanaren Roland Fors (fast allt är dock gjort i humorns tecken även om jag gärna meddelar omvärlden vad jag gjort för utmaningar och strapatser) smiley. Ja så fånigt "skrattar" men man måste våga driva lite med sig själv, vilket jag gör mer och mer med åldern och det är skönt. I yngre dagar tog jag mig alldeles för allvarligt och att misslyckas med något var en KATASTROF, vilket jag dock gjorde många gånger. Att misslyckas idag är ingen katastrof men jag tycker verkligen inte om det.Vad gäller träning så har det blivit många men kortare promenader i den vackra staden Oslo och självklart en del museibesök och andra sevärdheter. Längre avstånd har avverkats med buss, spårvagn och båt. Jag har inte burit någon väska och ej heller öppnat stora dörrar/portar och vilat mellan varven så tiden i Oslo har inte varit jobbigare för ryggen än mina promenader och träning i Höör. På sätt och vis har jag ju varit en energitjuv då frun fått öppna dörrar/portar och bära min väska, fast en legal energitjuv tycker jag, i min rehabfas.smiley En sak är dock säker och det är att Oslodagarna har varit en mental boost för mig och att viljan att komma igen och springa och enhjulscykla långt igen har blivit ännu större och starkare än innan. Så från och med nu så ska jag höja träningsnivån ett snäpp så jag hoppas bara att ryggen håller. Min kroppsliga status blir långsamt bättre och min värk och kroppsliga spärrar till rörelser avtar men inte så man märker det från dag till dag utan mer från vecka till vecka.

Och vet ni vad och så jävla tokigt men jag har anmält mig till Swedish Alpine Ultra 107 km mellan Nikkaluokta och Abisko (Kungsleden) sommaren 2018 (14 juli på Frankrikes nationaldag) och ni som vandrat där vet ju vilket underlag det är. Inte precis ett krattat motionsspår utan stenigt och på vissa ställen snö upp till knäna. Att jag anmälde mig idag den 1 oktober var därför att anmälan öppnade idag och då det bara är 45 platser, så var det lika bra. Var dock bland de sista som anmälde mig och blev därför nummer 47 men arrangören accepterade i år 47, då väl någon/några av en eller annan anledning måste dra sig ur.

Så nu har jag ett tufft, mycket tufft mål att försöka klara av nästa sommar. Här är en länk till Swedish Alpine Ultra . Om allt går vägen så kan jag ju börja småspringa vid årsskiftet igen och blir det inga bakslag så är det lugnt! Jag räds varken distans eller underlag utan mer att komma ur spår så att fjällräddningens resurser måste användassmiley och i stället för att komma springande in i mål i Abisko kommer jag flygande dit med helikopter.