Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

"Lilla Kullamannen Ultra", 12 mil i gassande och stekande SOL!

Juni 2018Posted by Roland Fors Sat, June 09, 2018 15:39:00

Filmen om mig och lilla Kullamannen Ultra, 12 mil på 2 dagar i stekande sol kan ses här på en minut, så klicka bara men gubben är gammal och darrig och kameran är billig, så förvänta er inte en film av Ingemar Bergmantyp.smiley

Så fick jag äntligen ett par dagar med riktig träning. Har inte varit ute och sprungit två eller tre dagar i rad med övernattingar sedan jag fick min tumör. Innan dess så gjorde jag det minst ett par gånger varje år.

Då Kullamannen Ultra är i Skåne och nära så ville jag ta den som en träning inför Sweden Alpine Ultra och det blev verkligen bra och tuff träning. För med en gassande sol som brände min kropp och stundtals gjorde mig lite yr innan jag på badplatsernas toaletter kunde duscha mitt huvud iskallt, så blev det stundtals oerhört jobbigt. Ja ibland kröp kilometrarna fram och jag fick gå mycket. Gick säkert en tredjedel av de ca 12 milen jag tog mig fram på två dagar är bäst att tillägga.

En kort redogörelse:smiley
Vaknade kl 2.55 på torsdagens morgon (natt kanske) och kunde inte somna om så steg upp. Tåget till Lund där jag skulle byta tåg mot Göteborg och Båstad avgick 04.44. Det var då bara fem grader i Höör så jag tog långtights men bytte ganska omgående till korta då jag börjat springa från Båstad och Norrvikens trädgårdar. Då var klockan halv åtta och temperaturen var redan då över 20. Första dagens spring var att runda Bjärehalvön och ta mig till Ängelholm på Skåneleden. Första deletappen gick till Hovs hallar. En etapp som var kuperad och tuff. Kommer nog att gå stora delar av den sträckan för att spara krafter, då den riktiga Kullamannen Ultra går av stapeln den 2 november. Efter Hovs hallar var det mycket stenstig till Torekov, vilket sedan fortsatte några kilometer innan det blev mycket lätt spring på strandängar till Vejbystrand. Sista biten fram till Ängelholm gick på blandade stigar och asfalt.

Kom till Ängelholm och Riverside Hotel kl fyra. Rummet hade en balkong ut mot Rönne å. Härligt att efter matinköp sitta där i skuggan och äta och dricka. Sträckan på nästan 6 mil tog alldeles för lång tid, 8,5 timmar men får skylla på solen och värmen. Den sträckan får högst ta 8 timmar den 2 nov trots att jag då har ca 10 mil kvar, för det är loppets första maxtidsgräns och repet-dras-station.

Fredag morgon efter frukost (07.30) drog jag iväg på cykelvägar mot Utvälinge där jag sedan steg på Skåneleden som skulle vara min ledstjärna till Arild och Kullaberg. Sprang sedan, förlåt gick lika mycket av det svarta Kullamansspåret på Kullaberg. Tog mig fram enligt Kullamanskartan offroad ner till sten och klippstranden, som sedan ledde mig fram till Lars Vilks eget rike Ladonia med Arks och Nimis. Att hoppa fram på de stenarna i november i mörker och antagligen glashala blir inte lätt.

Tog mig upp genom Nimis och mot Himmelstorp för vidare spring/gång mot Kullabergs och Kullamannen Ultras högsta punkt Håkull.Vidare mot fyren. Då jag närmade mig fyren kände jag hur benen nästan inte bar mig och det gick mycket lååååååångsamt.

Köpte två burkar Coca Cola vid fyren och hade sedan "bara" knappt fem kilometer längs västra sidan av Kullaberg ner mot Mölle. Dessa fem kilometer tog en och en halv timme för då var jag seg i benen och lite yr. Mådde också ganska pyton. Hade inte ätit tillräckligt under dagen då det var svårt att få i sig något. Druckit tillräckligt hade jag i a f gjort.Rastade vid Ramsviks Cafe knappt två km från Mölle där jag tömde min rygga på skräp i en soptunna. Lyckades då slänga min lilla actionkamera, vilket jag upptäckte ca 500 meter därifrån och en bra bit ner. Då fick gubben spring i benen igen när jag tvingades springa tillbaka uppför. Kameran låg som tur var bland soporna. Jag visste busstiderna från Mölle till Höganäs/Helsingborg men missade den planerade p g a om inte ”solsting” så nästan.

Bussen kom och tog mig till Helsingborg där frun mötte upp i bil och med kall mjölk. Dricker alltid mjölk då jag springer längre sträcker, så mjölk kommer att finnas i mina dropbags när det beger sig. Total spring/gåtid för de knappt 12 milen de två dagarna blev drygt 18 timmar. I det riktiga Kullamannen Ultra måste jag vara i Mölle efter högst 24 timmar med två Kullabergsvarv ca 4,4 mil kvar av de drygt 16 milen. Inser att jag kan behöva 5 - 6 timmar/varv av de sista två för att klara loppet och maxtiden 36 timmar med målstängning kl 23.00 den 3 november. Inser också med klar tydlighet att jag måste ha stavar de avslutande tre varven på Kullaberg. Antingen får jag ha dem med i ryggan från start eller får jag ha dem i dropbag. Måste kolla med arrangörerna.

Efter två dagar med Lilla Kullamannen Ultra och knappt 12 mil och bara ett varv på Kullaberg ställer jag mig själv frågan: Hur faan ska jag mobilisera kraft att efter ca 12 mil och ett varv ge mig i väg på ett varv till och ytterligare ett. Svaret på frågan finns bara i orden FYSISK OCH MENTAL MÄNGDTRÄNING! Det måste bli stentuff träning i höst i kuperade marker och på blött och halt och tungt underlag även i mörker. Ska förlägga ett höstträningsläger på Kullaberg i slutet på september/början av oktober då det regnar och är lite höststorm med två dagars kutande på Kullabergsvarvet 2,2 mil. Bl a då också med mörkerspring.

Inser att om gubbjäveln skulle klara den riktiga Kullamannen så gör han en bragd, för jag säger det nu: Kullamannen Ultra är förmodligen Sveriges tuffaste Ultra, vilket också förra årets resultat visar. Av mer än hundra deltagare kom bara 40 i mål. Måste kanske efter dessa ord bita i det sura äpplet om jag inte klarar Swedish Alpine Ultra men oavsett om jag klarar eller inte så kan inte något vara tuffare än Kullamannen Ultra, jo Barkley Marathon förstås. Skämtade bara för även om Kullamannen Ultra är tufft så kan det inte jämföras med Barkley Marathon, se en dokumentär om loppet på Netflix eller en film från 2018 här då ingen deltagare gick i mål.

Junis kvantitetsträning har börjat bra med 14 mil fram till igår och idag den 9 juni, en knapp mils muskelavslappande lättjogg på plant underlag. Totalt alltså ca 15 mil. Så juni blir nog den absolut bästa träningsmånaden sedan jag fick mina problem med min ryggradstumör. Så ger mig själv lite kredd och säger: Bra jobbat GUBBE!!!