Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Kampen står mellan "lite dum" småländsk envishet och realism!

Oktober 2017Posted by Roland Fors Tue, October 03, 2017 22:28:33

Naturen är världens bästa apotek och all medicin är helt gratis, som bl a frisk luft, växtlighetens dofter, fåglars sång, vindens sus, lugnet, sol och skuggor, regndroppar som faller mm. Att springa i naturen och uppleva den samtidigt som man tränar är en njutning i alla fall för mig. Att träna maniskt och se varje springpass som ett måste ger mig disharmoni. Tidigare i livet såg jag dock varje träningspass som ett absolut måste och som inte fick ställas in. Överallt var jag sprang så var klockan och tidtagningen mycket viktig för mig och var jag långt ifrån rekordet, så kände jag efter om jag var sjuk eller hade någon begynnande infektion. Att bli förkyld och inte kunna springa på några dagar var en katastrof. Det var egentligen först då jag började springa lite längre distanser som jag började njuta av springandet och att det inte behövde gå fort och att jag till och med kunde gå i uppförsbackar. Det jag såg och upplevde vid sidan av springandet blev en viktig detalj för mig för att uppleva harmoni. Sedan den upptäckten för snart 20 år sedan har springandet blivit min absolut bästa medicin för glädje och mot psykiskt illamående. Visserligen är jag ingen läkare men då jag pratar med någon som inte mår helt bra ordinerar jag spring eller promenader i naturen p g a mina egna erfarenheter i ämnet.

Så att jag kämpar och sätter upp mål med springandet är för att jag varken vill eller kan vara utan det. Men visst tvivlar jag ibland på att min fysiska förmåga (ryggen) inte blir helt bra. Jag inser att jag i så fall måste anpassa mig till ett liv utan långdistansspring och att mitt springande får begränsas till någon eller några mil. Att i så fall springa uppåt 10 mil nonstop är givetvis inte sunt om man måste pina sig till bristningsgränsen och sedan efter en sådan distans vara helt handikappad under lång tid.

Att jag skriver om tvivel är för att måndagens 10-km i Långstorpsslingan med stavar blev lite för bra. Jag gick fortare och mer kraftfullt med stavarna än tidigare, vilket jag sedan fick äta upp med ryggvärk resten av dagen och hela natten, så att sömnen inskränktes till ett par timmar. Det dåliga tillståndet har fortsatt hela dagen idag, tisdag. Jag måste ha tålamod. Det har bara gått fem veckor sedan operationen och mina strikta förhållningsorder att inte bära mer än 2 kg de första två månaderna, inte utföra mer än lätt hushållsarbete, inte dammsuga, inte jobba i trädgården och inte simma eller cykla på tre månader och inte springa på fyra månader måste jag hålla. Så den kraftfulla rundan går ju lite stick i stäv med vad jag skrev först i dagens inlägg. Att ta det lugnt och njuta och bara vara i naturen. Förresten så har jag dessutom varit en gnällig energitjuv i dag efter att ha fått mer värk och dåligt med sömn. M a o ”det är inte lätt för gamla hundar att alltid sitta fint”.

Ja med bakslaget i måndags så har det så klart blivit lugnare promenader i dag. Två kortare pass ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen på vardera 3 km runt Vaxsjön vid Frostavallen utan stavar. Ryggen känns verkligen inte bra, så frågan är har jag slagit upp något eller är det mina diskbråck som nu börjar leva sina egna liv och känns både i rygg, bröst och ljumske. Precis den värk som började plåga mig i nov 2016. Jag lever, min tumör var godartad och är bortopererad så jag får väl vara med ett tag till, så nog borde jag vara glad och lycklig.

Visst är jag det men springet när hela kroppen bara njuter av rörelsen och man känner sig lätt som en fjäril och stark som en oxe är utöver familjen och livet den viktigaste ingrediensen för att få känna sann och gränslös lycka, i alla fall för mig!

Så att anmäla sig till Swedish Alpine Ultra ena dagen för att nästa dag vara en gnällig energitjuv är verkligen som att åka "berg och dalbana" och inte kan jag påstå att jag känner mig speciellt stabil utan mer som ett höstlöv, som blåser fram och tillbaka i vinden och som inte vet vart det hamnar i en slags kamp mellan småländsk envishet och realism.

Inte kan jag heller luta mig tillbaka mot gamla meriter men då jag just nu inte fyller på mitt CV så får jag hänvisa till mitt spring mellan Hörby och Stockholm (70 mil på en vecka). Se TV-inslag här. En bedrift som visserligen skedde för en del år sedan, då seklet var ungt men som jag ändå är stolt över. Att lägga ut gamla TV-klipp kan ju verka helt "sjukt" men det ger mig positiva vibbar och sätter lite positiv press på mig.