Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

164 mil spring första halvåret och nu bara 14 dagar till START, längtar!

Juni 2018Posted by Roland Fors Fri, June 29, 2018 21:26:23

Under det första halvåret har jag sprungit 164 mil om jag räknat rätt. 16 mil mindre än målet som var 30 mil/månad och 180 mil totalt. Jag ger mig dock själv betyget ”väl godkänd” med tanke på att jag egentligen inte skulle få börja springa förrän i januari 4 månader efter min tumöroperation. Men och det måste påpekas, att "bara" springa 164 mil på ett halvår är dock inget som "riktiga" ultralöpare nöjer sig med för de springer betydligt mer.smiley

Att springa mer än 30 mil/månad har jag inte heller haft som mål då min gamla kropp inte längre pallar med så mycket mer. Får krämpor då och då och nu är det ju vänster fots häl som spökar. Är antagligen överansträngning, så får ta det lugnt fram till start. Den fysiska träning jag gjort under detta halvår är en bra grund, så det spelar ingen roll om jag tränar eller inte de sista 14 dagarna. För det kommer inte att bli avgörande om jag ska klara 24 timmar eller ej. Jag måste i stället fråga mig själv: kommer min kropp att hålla för 107 km tuff fjällterräng?

Nervositeten och oron börjar redan nu märkas för ”the final countdown” har börjat. Så jag är verkligen nu inte bara en sjungande och visslande entusiastisk gubbe. Men det är som det alltid brukar vara inför lopp eller utmaningar. Jag längtar till start men psyket gör nu allt för att jag ska känna krämpor både här och där. Men bara jag startat så släpper förhoppningsvis allt och då det är bara glädje!smiley

Är alltid så jäkla duktig på att säga kom igen till andra, få dem att förstå att det inte är hela världen med ett misslyckande, att inte klara en uppgift. Var ju van vid att peppa och få elever att komma igen under min tid som grundskollärare och speciellt då jag jobbade med elever med ”särskilda behov” i små grupper. Är dock tyvärr så jäkla hård mot mig själv att ett misslyckande nästan kan bli i ord som ”katastrof”. Inser dock när jag fått lite distans till det jag upplever som ett personligt misslyckande att det är som prästen Ingemar Simonsson alltid sa: ”Det är en mänsklig rättighet att få misslyckas” och världen går ju inte precis under om jag inte kommer till Abisko under 24 timmar, eller?smiley

Vet ju att man får sin tid registrerad även efter 24 timmar och skulle det vara så att det tar längre tid så får jag väl utvärdera min insats och bedöma den efter hur loppet och vädret och andra förhållanden varit. Det viktigaste just nu är att komma till Nikkaluokta i så bra fysiskt skick som det är möjligt och få stå där i startfältet kl 8 på morgonen den 14 juli. Hade jag varit fransos så hade jag då antagligen sjungit ”Marsiljäsen” efter som det är Frankrikes nationaldag men som svensk får det bli ”Du gamla du fria”. För att inte skrämma iväg startfältet till en tjuvstart, så ska jag bara sjunga inombords.smiley

Har öppnat mitt gamla facebook-konto för att kunna skriva på Swedish Alpine Ultras facebooksida. Har skrivit o frågat om jag kan hänga på någon, som ”bara” (är verkligen inte bara) har 24 timmar som mål. Är tre andra som kan tänka sig det men då jag nu tänker efter så är det kanske så att jag bara blir en börda för dem. Har därför varit ute och orienterat ett par gånger i veckan. Bl a tagit ut kompassriktning i en tät och svårframkomlig del av en skog från punkt A till punkt B, ungefär en och en halv km. Tog mig fram med bara kompassen. Kom ca 50 meter fel då jag kom fram till punkt B. Smålunkade (p g a hälen) därefter en halv mil på skogsstigar men återvände till punkt B och vände kompassen så att kompassrosen pekade åt söder i stället för att på så sätt hitta tillbaka till punkt A. Blev inte bättre vid andra försöket utan kom då ca 100 m fel. Så jag kan då sannerligen inte kalla mig orienterare precis.smiley

Har i alla fall under veckan, trots lite hälproblem, kört en timme sim i måndags, cyklat ca 5 mil i onsdags, småjoggat med orientering i tisdags och torsdags och lättjoggat/gått en knapp mil i dag fredag. Den sista dagen i detta halvår är i morgon så då blir det några km lättjogg på morgonen. Jobbar sedan några dagar innan jag ska ha semester och så småningom transportera mig till Kiruna, Kilpisjärvi och vandring till Treriksröset bl a för att sedan slutligen ta mig till Nikkaluokta på morgonen den 14 juli för Swedish Alpine Ultra. SKA BLI UNDERBART, JAG LÄNGTAR trots en mycket stor rädsla för att inte min häl ska hålla.

Nu har också provpackningen av min rygga börjat. Vad ska jag ha med i mat/energi, vad ska jag ha med i extrakläder utöver vantar och mössa. Vad ska jag mer ha med: mina tredelade stavar, några Treo och Ipren, hudplåster, Idominsalva, Voltarengel, myggmedel, kartor (har delat en fjällkarta i fyra A4-delar som jag plastat in för att de ska hålla i taskigt väder), kompass, mobil, actionkamera för en dokumentationsfilm mm. Hur ska jag packa. Ja dessa frågor kommer jag att slita mitt hår i ren förtvivlan över för ryggan är liten och även om jag känner mig nöjd så prövar jag andra möjligheter precis ända fram till start. Men det är ju en slags terapi som väl är nödvändig för mig så den gamla ramsan ”packa pappas kappsäck” som man skulle försöka säga så många gånger som möjligt utan att säga fel får väl nu gälla. För även om jag inte säger ramsan gång på gång så packar jag gång på gång pappas kappsäck eller rättare min rygga.smiley

Inser att den här bloggen som jag skrivit 86 inlägg i sedan min tumöroperation har drivit mig framåt men också gett mig lite mer prestationsångest än jag brukar ha inför utmaningar men som tur är så har den få läsare, vilket jag nu är tacksam för. Ibland då jag skrivit lite för mycket om mig själv går jag in och tar bort, då jag tycker att jag kanske går lite för långt i mina självutvikningar och därmed tummar på familjens integritet. Jag är också ganska snabb från tanke till tangentbordet trots åldern, så ibland blir det skrivet ord och meningar som s a s "binder ris åt egen rygg", vilket tyder på en viss oklokhet, spontanitet och naivitet, vilket verkligen inte visar på någon större grad av eftertänksamhet och intelligens. Frågan är sedan hur faan jag kunnat skriva så mycket om så lite?smiley

Så avslutar detta inlägg med Alphavilles "Forever young" med lyrics då texten säger en hel del. Den ska förresten vara med på min mycket korta spellista då jag kutar där uppe i norr för då tänker jag ännu mer på min älskade hustru, då låten kom att bli vår då vi träffades strax efter den släpptes 1984. Så den kommer att driva mig framåt då allt känns tungt och jag befinner mig i en riktig djup dipp för det får man då och då på ett ultralopp oavsett hur vältränad du än är. I alla fall jag! Förresten var det inte någon som sa: Om jag får lyssna på din musik så kan jag tala om vem du är? Jo så är det nog. Musiken man gillar säger mycket om en själv.smiley